När jag växte upp var min mamma sjuk i depression och en rad fysiska sjukdommar.

Jag tillbringade en stor del av min barndom hemma med min mamma.

Jag minns att jag tänkte att jag skulle kunna ge vad som helst för att hon skulle bli frisk igen.

Det var därför det blev min högsta prioritering..
att bli en frisk och glad mamma.

Jag visste att det bara var jag som kunde fixa det åt mig själv, ingen annan.

Så jag bara.. satsade.

Och jag valde musiken.

När min mamma har varit glad och mått bra, har hon alltid sjungit..

För att trösta mig, uppmuntra mig, eller bara uttycka sin egen glädje.

Och jag har alltid sjungit för att lyfta, och trösta, mig själv.

Och andra.

Men på något sätt har musiken oftast kommit sist.

Visst är det konstigt att det är så!?

Att det som ligger närmast vårt hjärta blir så lågt prioriterat.

Det är väl rädslor.. för storhet, och fall, antar jag.

Rädsla för livet.. Phuh..

I alla fall, tillbaka till historien.

Det blev så att jag nu ÄNTELIGEN kontaktade en producent som jag varit nyfiken på att jobba med.

Vi bestämde ett inspelningsdatum.

Och, ganska direkt, satte jag mig ner och skrev fyra stycken låtar, som vi sedan spelade in och färdigställde.. alltihop under loppet av min graviditet.

Jag fick de färdiga musik-filerna bara någon vecka innan beräknat förlossningsdatum.

Det här var under år 2020 när COVID-19 rasade, och gjorde allas våra liv annorlunda.

Det blev fyra låtar om att våga, att chansa, att välja sig själv.

Låtar om att inte veta - men att våga tro på gott, och om att röra sig framåt trots rädsla.

Jag bestämde mig tidigt i inspelningsprocessen för att de här låtarna skulle bli en EP vid namn INTO SPACE.

Så.

Nu, om vi snabbspolar fram till idag när min dotter är tre år gammal.. har jag släppt alla de här fyra låtarna.

Och jag har fått kontakt med över tre tusen(!) människor, från runt om i hela världen.

Många skriver att min musik har skänker dem lugn, och ger dem en känsla av frihet och hopp.

De beskriver ett djup och samtidigt en lätthet.

Jag är så tacksam för den kontakten, med dem som lyssnat på min musik, och känt sig själva genom den.

Det får mig att tro.. på något mer.

Att ännu mer är möjligt på något vis.

Att vi kan känna ännu mer samhörighet, må ännu bättre, vara ännu sannare mot oss själva och varandra..

Och typ utforska, upptäcka, samskapa en ny värld.

Tillsammans.

Och nu är jag tillbaka inne i studion igen!

Jag arbetar på ett minst sagt speciellt stycke..

Det är ett pianostycke ursprungligen.

Och det kanske låter konstigt, men det spelades upp i mitt huvud under hela förlossningen av min dotter.. där, för tre år sedan.

Det här stycket.

Så ända sedan dess har det varit lite av en besatthet för mig..

Att skriva om det till någonting jag kan sjunga, och spela in det.

Eftersom jag hörde det spelas upp inombords om och om igen, genom värk, efter värk, i rummet där på förlossningen för tre år sedan.. kom det här stycket att symbolisera den sista språngbrädan för mig vidare in i nästa fas av mitt liv.

Moderskapet.

Konstnärsskapet.

Och.

Att ta eget ansvar för min lycka.

På mina vilkor.

Att välja mig själv.